UBAB:s Bengt Gustafson går i pension – 89 år gammal

– Jag föddes en fredagskväll i mars 1936, sist av sju syskon. Min bror kom hem från sågverket. Han hjälpte mamma att hämta vatten till korna från en källa i hagen. Sen gick mamma in i torpet och födde.

Född torparson i Brunn sitter nu Bengt Gustafson, snart 90 år senare, i ett konferensrum på Ulricehamns Betong AB – strax norr om västgötska Ulricehamn – och berättar om en lång karriär i betongens och de ikoniska byggnadernas tjänst. Bengt har byggt UBAB från ett par anställda till en koncern som, när den såldes till det globala byggkonglomeratet CRH i januari 2023, hade omkring 400 anställda och omsatte 845 miljoner kronor.

Men tro inte att det är en man som matat duvor de senaste 25 åren som nu kliver in på kontoret och nostalgiskt blickar tillbaka på sina aktiva år. Klockan 06.00 var Bengt på gymmet, det känns på handslaget. Klockan 08.30 satt han vid skrivbordet på UBAB. Eller satt och satt, trots ett dåligt knä är han fortfarande med lite överallt.

Kanske jobbar han inte riktigt lika mycket som när han satte huset i pant och, dagen före julafton 1989, köpte UBAB. Eller som när han arbetade på Strängbetong och hade 17 000 obetalda övertidstimmar när han slutade. Men det är inte långt därifrån. Bengt har fortfarande kundprojekt och vet hur man säljer prefabricerade betongelement. Han är tydlig med hur affärer ska skötas.

– Jag har alltid stått vid mitt ord och vid varje projekt försökt överträffa kundens förväntningar. Och jag har alltid vetat vad jag pratar om. Det har varit en framgångsrik säljmetod.

Relationer, gott rykte och hederlighet är viktigt för Bengt. Särskilt viktigt var det då han just köpt UBAB och sålde betongfundament och lösningar till jordbruk och gårdar.

– Bönder har stora nätverk. Gjorde du bort dig hos en bonde hade du inte en kund kvar. Att göra sitt bästa och ge det mesta av sig själv är en artighet. Det är en del av UBAB:s framgång och hela mitt arbetsliv. Jag accepterar inte det näst bästa. Att förlora förtroende kostar mycket pengar.

”Så mycket miljöbetong har jag nog aldrig levererat sen dess”

Få vet idag hur livet var för en torparfamilj på 1930-talet. Med ett par kor, ett litet jordstycke att bruka och två hjälpedagar i veckan för Bengts far hos gårdens ägare, fick de sju barnen hjälpa till med det mesta. Men Bengt säger sig ha haft tur.

– Jag hade bra föräldrar och syskon, var duktig i skolan och fick växa upp som en idrottstokig bondpojk. Visst fick jag tidigt lära mig att arbeta, men det var mycket fotboll, bandy och skidor också. Och när jag blev lite äldre var vi ute och dansade två, tre kvällar i veckan.

År 1943 flyttar familjen till Timmele. Här kommer Bengt, som sexåring, i kontakt med betong som byggmaterial. Tillsammans med sin pappa och äldre bror Lennart hjälper han till att bygga ett egnahem åt en eldare på Timmele färgeri.

– Det var ett hus med källare. Eftersom det var ont om cement under kriget använde vi ersättningscement. Byggmästaren slog upp grunden, och pappa fick köra klappersten till betongen för att dryga ut. Så vi lastade sten med häst och vagn från en gammal gärdsgård ett par kilometer bort.

Bengt skrattar:

– Så jag har fått mina teoretiska kunskaper genom praktiskt arbete. Det har jag skämtat om när jag suttit med myndigheter som ställt krav på utbildning. Nu talas det ofta om miljöbetong, men så mycket miljöbetong utan cement som bindemedel som jag levererade då, det har jag nog aldrig gjort sen dess.

Han var duktig i skolan, men som torparbarn gick man sällan vidare till realskola efter folkskolan. Så 14 år gammal, 1950, började Bengt på Timmele färgeri. Senare blev det folkhögskola och tekniskt gymnasium i Borås, på Sven Erikssongymnasiet (då Högre tekniska läroverket). Med svaga baskunskaper var det kämpigt, men med läshuvud och vilja tog han sig igenom.

En av lärarna där var tillsynsman på Herrljunga Cementgjuteri. Han såg att den unge Gustafson hade både huvud och händer för jobbet. Så den 1 juni 1962 började Bengt där, ett prefabföretag som senare skulle bli en del av Strängbetong. Där blev han kvar länge.

– Det var en tuff skola. Första dagen som gymnasieingenjör fick jag en bunt ritningar för Hotell Portalen i Jönköping. Gjorde man inte rätt fick man veta att man levde. Jag blev snart konstruktionsansvarig, ett ansvar jag än i dag inte riktigt begriper att de gav mig. Men det gick bra det också.

Karriären tog fart. Bengt blev snart försäljningsansvarig och reste land och rike runt tillsammans med Strängbetongs disponent.

– Han tyckte väl det var bekvämt att ha med mig på upphandlingar, skrattar Bengt. Jag hade både kunskapen och förmågan att övertyga människor om våra lösningar.

Och lösningar blev det många. Framför allt i Göteborg. Här finns det inte många större byggprojekt från 1970- och 80-talet där Bengt inte haft ett finger med i spelet. Han berättar om bardisken i terrazzo på NK som han gjorde med en ung Gert Wingårdh, fasaderna på Hotel Sheraton, Götabanken och Hotell Europa, om Gumperts hörna, bostadshus i Bergsjön, och trappor på Landvetter flygplats. Namnen på ikoniska byggnader och välkända arkitekter tar aldrig slut.

– När Nordstan i Göteborg byggdes var jag där flera gånger i veckan och hade alltid med mig jobb hem. Du måste vara aktiv för att få jobben. Du kan inte sitta och vänta på att stekta sparvar ska flyga in i munnen på dig.

”Framgången för UBAB var att vi gjorde allt själva”

Med sitt namn, nätverk och erfarenhet fick Bengt många erbjudanden om chefsroller. Men drömmen om att bygga något eget fanns alltid där. Så när andra började se över pensionsförsäkringar och trappa ner, köper Bengt – 54 år gammal – in sig i Ulricehamn Betong AB.

– Det var egentligen inte meningen. Jag frågade många om råd, bland annat en koncernchef på ett Wallenbergföretag som jag jobbat med. ”Nej Bengt, du är för gammal”, sa han. Jag köpte ändå. Satte huset i pant och tänkte att går det riktigt illa får jag väl börja hugga i skogen.

Trots lågkonjunktur och utköp av en delägare, lyckas Bengt sätta rätt kurs på skutan. Men även om de växer är de fortfarande små.

– Men så vinner vi upphandlingen för Herrljungas största byggnad, Kvarteret Slöjdaren. Det dubblade vår omsättning. Nu kunde vi verkligen börja växa.

Affärerna blir större, fabriken byggs ut ett flertal gånger och antalet medarbetare ökar succesivt. Dessutom är Bengt modig. Han vågar ta risker, investera och tacka ja till utmanande och annorlunda projekt. Modet, säger han, kommer av erfarenheten, kunskapen, tron på sig själv och skickliga medarbetare.

– Framgången för UBAB var att vi gjorde allt själva. Vi köpte inte legojobb. Jag skaffade allt som behövdes för att vi skulle ligga i framkant. Och jag var noga med att växa med egna pengar. Den dagen bankdirektören kom och lämnade tillbaka pantbrevet på huset, då var jag glad, säger Bengt och ler.

UBAB:s position som specialist på byggsystem med prefabricerade betongelement har gett dem prestigeuppdrag som stomleverantör till Hotel Gothia Towers högsta torn samt stommar, fasader och trappor till projekt runt hela Västsverige och Stockholmsområdet.

”Debatten om betongen är snedvriden”

Intervjun börjar gå mot sitt slut. Bengt har fortfarande fullt upp. Men vad tycker han om den senaste tidens hållbarhetsdebatt, betong mot trä? Bengt drar djupt efter andan.

– Den är snedvriden, som så mycket annan politisk debatt. Man kan inte påstå att sakkunskapen är prioriterad. Om man räknar livslängd på 50 år kanske trä vinner debatten. Men hur många hus är yngre än 50 år? Att bygga tungt med betong är billigt på sikt – det håller. För vad kostar det inte att renovera? Har vi råd med det? Om vi byggde allt i trä skulle världen bli kalhuggen. Här i Norden har vi kanske råd att föra den debatten, men inte i andra delar av världen.

Det går inte att ta miste på Bengts engagemang. Men nu är det dags för honom att ta det lite lugnare. Han fyller 90 år i mars nästa år och känner att det kanske börjar bli dags att gå i pension. Inte för att han inte orkar, men knät borde ha bytts för 15 år sedan, och det tänker han ta tag i nu.

– Jag får väl sjukskriva mig innan jag går i pension, säger han.

Om han skojar eller inte är oklart. Men det vore onekligen intressant att se Försäkringskassans reaktion.